Magnus Sundberg

Under våren har jag läst en kurs i journalistik och tog då chansen att intervjua Magnus Sundberg om bildjournalistik. Han var fotograf på GP när jag gjorde min praktik där. Idag är han redaktör för sitt eget magasin.

Jag intervjuade honom innan han åkte till Istanbul för att göra det nummer som precis kommit ut.
Personporträttet bjuder jag på här:

_DSC1932

”JAG TROR PÅ EN RENÄSSANS INOM BILDJOURNALISTIKEN”

Magnus Sundberg jobbade som bildjournalist på Göteborgs-Posten i 27 år. Han var med på 90-talet när tidningen satsade på bild, men också när bildredaktionen minskade. Idag är han redaktör på sitt eget magasin Eyewitness.

Magnus möter upp mig med en kram och en grönrutig skjorta och lotsar mig genom bakgården in till hans kontor i frilanskollektivet på Norra Hamngatan. Fönstret vetter mot innergården och hyllorna är fyllda med böcker. Mest fotoböcker. Och på väggen ovanför datorn sitter två förstasidor av Eyewitness inramade. Tidningen startade han upp i höstas. Bilden är drivande för berättelsen medan texten blir ett stöd.

– Men det bästa är när text och bild samspelar, säger Magnus. Texten kan förklara sammanhanget och båda kan förmedla känslor. Men en bild är också universell. Den talar direkt till hjärtat oavsett språk.

Han berättar om sina syriska vänner som kände igen sig när de såg hans bilder från Ungern. Bilder som togs när de stängde gränsen i höstas. Vännerna hade rest samma väg och blev berörda av bilderna, som de läste utan att kunna språket.

Inflation i porträtt
Magnus förklarar att han vill vara med och berätta det som händer, när det händer. Han vill inte tillrättalägga verkligheten. Och om man fotograferar porträtt så ska det vara tydligt att man haft en dialog med personen.

– Jag gillar porträtt, men jag tycker att det börjar gå inflation i dem, säger han. I alla magasin ska man berätta en historia genom ett ansikte.

Han menar att man inte utnyttjar bildens styrka att berätta ett skeende då och beskriver en tidningshylla där man ser porträtt överallt. På omslaget är det porträtt och insidan har porträtt i miljö.

– Jag saknar de levande bilderna och det vill jag ha i det här magasinet.

_DSC1978

Jerusalem ur ett palestinskt perspektiv
Hittills har det kommit ut två nummer av tidningen och snart går färden till Istanbul för att göra nummer tre. Vi bläddrar i det senaste numret som känns strävt mot handen och doftar nytryckt papper. Stora foton fyller uppslagen. Berättande bilder från en vardag i Jerusalem.

Där finns mamman som med koranen i handen vattnar vårdträdet vid sin sons grav på hans artonårsdag som han inte fick uppleva. Där finns de unga killarna som tränar parkour intill stentrapporna vid Damaskusporten. Där finns beväpnad polis. Vardag. Och så bilder på muren och en länk till ett bildspel på webben med ännu fler bilder från muren.

”Rent kommersiellt är det här det sämsta man kan göra”

– Rent kommersiellt är det här det sämsta man kan göra, säger Magnus. Ett nummer om Jerusalem ur ett palestinskt perspektiv. Det är en konflikt som folk är trötta på och har segmenterade åsikter om.

Varför gjorde du det?

– När jag jobbade på GP gjorde jag en utställning om muren som byggdes runt Västbanken. De skrev om mig och utställningen i GP, men inget om muren. De hade bara ett israeliskt perspektiv, men det är inte journalistik för mig. Man måste ha med olika sidor. Så jag ser det här lite som en skyldighet.

En skyldighet. Han återkommer till det en stund senare.

– Om man är duktig på att skriva och det begås brott mot mänskliga rättigheter i Sverige eller utomlands, då är det banne mig ens skyldighet att rapportera om det. Det finns frågor här i Sverige också som känns kusliga.

Magnus berättar att i början av året gick han på Kungsgatan och möttes av nazister som delade ut flygblad. Det finns även frågor inom religion som skrämmer honom. Eller när svaga grupper sätts mot varandra.

– Det är jätteviktigt att belysa sådant, säger han.

_DSC1962

Bildredaktion i förändring
Magnus tittar ut genom fönstret. Det lite ojämna fönsterglaset reflekteras över en bild av Nelson Mandela, utskriven på skrivarpapper och uppsatt på ett kassaskåp. Bilden är tagen när han var utsänd för att bevaka Göran Persson under ett besök i Sydafrika. Statsministern skulle sälja krigsplan och passade, som så många andra ledare, på att besöka Mandela.

De 27 åren på GP präglades av utlandsresor. Bildredaktionen hade över trettio medarbetare och varje vecka var det minst två fotografer på utlandsuppdrag. Magnus var i Rumänien över tio gånger och kunde på så vis skildra ett land i förändring.

På 2000-talet blev tidningens ekonomi allt sämre. Likaså stämningen och framtidstron. Magnus vill inte prata så mycket om den sista tiden på GP. Han vill blicka framåt, mot det han kan påverka. I slutet kände han sig mer som ett redskap och 2014 tog han beslutet att ta avgångsvederlaget och gå. I dag finns bara en fotograf kvar på GP.

Vad har bilden för roll i dagens journalistik?

– Att få en känsla av att så här såg det verkligen ut. Om man tar terrorattacken till exempel så får man inte dimensionen fullt ut förrän man ser bilderna. Sen måste man sätta in dem i ett sammanhang också. Då blir det bildjournalistik.

Samtidigt har han märkt att det finns redaktörer som inte kan läsa bild. Han berättar att han fått förklara bilder, vad bilderna berättar, och att redaktören ibland förstår först när de fått den förklarad i ord. Han kallar det bildblindhet. Att en del blockerar och inte förstår innebörden av bilden. Ungefär som att läsa en text och inte se alla bokstäverna.

Som dyslexi?

– Ja, precis. Det ser man ju på en del chefredaktörer som försvarar neddragningar genom att ta bort fotografer och bildredaktörer. De måste ju ha ett sådant problem.

”Reklamen har fattat det för länge sedan. Där söker de den ”äkta bilden”. Ungdomar har också fattat, de använder Instagram för att beskriva känslor.”

Den äkta bilden
Samtidigt tror han på en renässans inom bildjournalistiken och menar att kunskapen kring bild är större än någonsin.

– Reklamen har fattat det för länge sedan, säger han. Där söker de den ”äkta bilden”. Ungdomar har också fattat, de använder Instagram för att beskriva känslor. De dokumenterar verkligheten. Människor söker det som är äkta.

Magnus ler. Trots att jag bestämt mig för att göra som Magnus gjorde i Jerusalem, att inte fotografera det där uppställda porträttet, ber jag honom att få ta ett sådant innan jag går. Då ler han. Rätar på ryggen och lutar sig en aning framåt. Sätter sig tillrätta.

I datorn upptäckte jag att den första bilden jag tog, den som jag tog i farten när vi pratade, var den som kändes mest genuin.

 


”Magnus är envis, målinriktad och vet vart han vill. Samtidigt bygger han förtroende och är noga med att ta bilder som inte kränker någon. Han är journalist, men först och främst är han människa.”
Joakim Roos, vän och kollega till Magnus Sundberg

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s