Egentligen borde jag ha uppdaterat så mycket mer under våren. Berättat om mitt äventyr på GP, men jag har liksom inte orkat. Jag har kämpat med svåra utmaningar, tidspress, teknikstrul och kanske allra mest: min egen blyghet och osäkerhet. Jag har varit stolt över lyckade bilder och haft ångest och känt mig som så väldigt dålig när jag kommit tillbaka med bilder som inte blev så bra.
Det har varit en häftig känsla att på morgonen kliva in genom dörrarna och inte vetat vad som väntat under dagen. Att snabbt sätta sig in i ett jobb, Googla lite snabbt på personer och platser, leta upp adressen och försöka köra efter en halvdålig gps samtidigt som jag diskuterar jobbet med reportern och i huvudet funderar ut lite bildidéer.
Jag har fått ta del av så mycket, fått höra så många berättelser. Berättat. Varit med om.
Om spårvagnar som står stilla.

Om trängselskatt, diskussion om trängselskatt, debatt om trängselskatt. Och skadegörelse av trängselskatt.

Om att träffa killarna i The Embassy. Om att dricka morgonkaffe med Bernard et Bianca och om att tillsammans med fantastiska Emma Furehill försöka charma trummisen i Dinosaur Jr.


Om teater om saker som är viktiga. Om och för ungdomar i Backa.

Om inspelning för TV-produktion.


Om att försöka hitta sina rötter på andra sidan Atlanten.


Om att vara på festival på Ullevi.




Om att träffa så många olika personer. Personligheter.







Om saker så nära vardagen, men som man inte vill ha in i sitt liv.
Skadegörelse.



Skottlossning utanför grannens dörr.

Brand i hemmet.

Om att inte vara som andra.

Han beskrev ADHD som att vara på en konsert och plötsligt tappa öronpropparna. Alla ljud, alla intryck, blir så mycker mer intensiva. Så starka.
Om att kämpa.




Om att hitta en vinnare.

Om att vara en. Eller vilja vara en.






Och om att bara kasta sig ut. Att våga.
