Mattias Vinsa fick sjukdomen Lhon för tre år sedan. Det är en ärftlig sjukdom som drabbar synnerven och gör att personen tappar en stor del av seendet. Idag är synen nere på 1 procent. Filmen är min tolkning av livet med synskada. Den är skapad inom kursen Filmisk gestaltning, som jag läste på Akademin Valand ht 2016.
Jag måste bara berätta om detta. Minimagasinet Människor på instagram. Mellan festbilden, matbilden, selfien och fot-mot-hav-bilden dyker berättelserna upp. Tankar från en elvaårig tjej i Västervik, eller från en heroinist i Göteborg som försöker bli drogfri för tredje gången. Snabba men tänkvärda möten uppstår en gång i veckan. Människor. Precis som vi är.
Följ magasinet här: http://instagram.com/manniskor
(Och senare i år kommer även jag att göra något i detta projekt)
Ser att alla som bloggar lägger upp årskrönikor och löften för det nya året. Det är nog bra. Sammanfatta och fundera. Och inse hur fort ett år går, men också hur mycket som hinner ske.
Jag har inte skrivit så mycket alls på länge. Kanske tittar du in här då och då och undrar vad jag gör just nu. Livet tickar framåt.
2013 gav mig så mycket. Hela våren var jag på GP med alla lärdomar, utmaningar och äventyr. En sväng som fotograf för Göteborgsvarvet och en annan för Yeos årskongress. Sommaren fylldes med bröllopsfotograferingar, glädje, kärlek och vackra platser vid havet. Hösten kändes tung. Ny i en stad utan att känna speciellt många. De mörka kvällarna och morgnarna började komma samtidigt som jag kämpade med att hitta ett sätt att leva på detta som är så svårt att leva på. Till slut började det lossna. Jönköpings-Posten svarade på min ansökan och nu hoppar jag in där då och då. I februari har jag bilder med i tidningen Hotellrevyn. Jag tror på 2014. Jag tror att det kan bli ett riktigt bra år.
Avslutar med några uppslag från JP i december.
Och nu i helgen fick jag min första JP-etta:
Egentligen borde jag ha uppdaterat så mycket mer under våren. Berättat om mitt äventyr på GP, men jag har liksom inte orkat. Jag har kämpat med svåra utmaningar, tidspress, teknikstrul och kanske allra mest: min egen blyghet och osäkerhet. Jag har varit stolt över lyckade bilder och haft ångest och känt mig som så väldigt dålig när jag kommit tillbaka med bilder som inte blev så bra.
Det har varit en häftig känsla att på morgonen kliva in genom dörrarna och inte vetat vad som väntat under dagen. Att snabbt sätta sig in i ett jobb, Googla lite snabbt på personer och platser, leta upp adressen och försöka köra efter en halvdålig gps samtidigt som jag diskuterar jobbet med reportern och i huvudet funderar ut lite bildidéer.
Jag har fått ta del av så mycket, fått höra så många berättelser. Berättat. Varit med om.
Om spårvagnar som står stilla.
Om trängselskatt, diskussion om trängselskatt, debatt om trängselskatt. Och skadegörelse av trängselskatt.
Om att träffa killarna i The Embassy. Om att dricka morgonkaffe med Bernard et Bianca och om att tillsammans med fantastiska Emma Furehill försöka charma trummisen i Dinosaur Jr.
Om teater om saker som är viktiga. Om och för ungdomar i Backa.
Om inspelning för TV-produktion.
Om att försöka hitta sina rötter på andra sidan Atlanten.
Om att vara på festival på Ullevi.
Om att träffa så många olika personer. Personligheter.
Om saker så nära vardagen, men som man inte vill ha in i sitt liv.
Skadegörelse.
Skottlossning utanför grannens dörr.
Brand i hemmet.
Om att inte vara som andra.
Han beskrev ADHD som att vara på en konsert och plötsligt tappa öronpropparna. Alla ljud, alla intryck, blir så mycker mer intensiva. Så starka.
Om att kämpa.
Om att hitta en vinnare.
Om att vara en. Eller vilja vara en.
Och om att bara kasta sig ut. Att våga.
