.

Jag träffade Helena igår.

Vi gick på utställningen ”I kroppen min” medan den fortfarande är kvar i Göteborg. Och medan jag fortfarande är kvar i Göteborg. Jag visste att jag skulle bli nedstämd. Killen är i min ålder, men vet att han inte har långt kvar att leva. Att få det beskedet. Att ha en vän som får det beskedet. Jag kan nog inte ens tänka mig hur det är.

Och den där bloggen, hans blogg, som jag skulle vilja följa men som jag tror att jag inte skulle klara av att följa. För jag skulle bara bli så ledsen. Jag gick in där ändå, efter att vi hade varit på utställningen. Den är väldigt fin. Sorglig. Och fin.

Och någonstans hoppas jag att jag, liksom många andra, går därifrån och har lärt oss att värdesätta livet mer. Alla stunder som vi får. För man vet aldrig när de tas ifrån en.

Förändring

Mycket som händer här och samtidigt känns det nästan som att det står stilla. I morgon fotar jag sommarens sista bröllop. Jag har ett inbokat i september också, men det känns som att det borde räknas mer som höst då. Jag hoppas på det, vackra höstlöv och en underbar septembersol.

På söndag flyttar vi till Jönköping. Frilanslivet säger hej på allvar och tryggheten har letat sig någon annanstans.

Tina hjärta Mathias

Himlen var klarblå.

Jag blev mottagen med en kram och en sån där värme, sån där som gör att allting blir så självklart trots att man kliver in där med en kamera och dokumenterar allt som sker. Huset var fyllt av förväntningar och omtanke och jag blev en del av den, och det kändes inte som om något skulle kunna gå fel.

Strax upptäcktes då att larmknappen på västen satt kvar. Samtal till affären och  försiktigt lyckades den sedan avlägsnas med en tång. Tidsplanen sprack, och vi blev en halvtimme försenade till fotograferingen. Klockan tickade samtidigt som vi försökte verka som att all tid fanns i världen på bilderna. Jag bidrog till tokigheterna genom att halvt ramla ner i en vattenpöl på klippan och plaskade sedan runt med en sko som gav blöta märken efter mig när jag gick. I kyrkan höll prästen på att glömma en sång som skulle vara med i programmet.

Men, när de stod där vid altaret och Tina försökte sätta ringen på fel finger så blev jag överväldigad av den där självklara känslan igen, för allting var liksom precis sådär som det skulle vara. De hade ju varandra oavsett och ingenting kan egentligen gå riktigt fel då.

Och solen sken över ett nygift par som skålade i champagne i en båt på havet.

aprilmorgon