Igår kraschade ett flygplan i Vättern med två personer ombord. Den ena simmade i det kalla vattnet i två timmar innan han kom till Visingsö och kunde larma efter hjälp. Den andra saknas fortfarande och igår letade man efter honom med både båt och helikopter. Till slut hittade de ett tomt flygplan.
I brist på ord så lägger jag upp bilder på lite av vad jag gjort den senaste tiden.
Reportage i lilla Sandsjöfors för Lärarnas Tidning.
HV71 J20 till en helsida inför JPs tv-sändning på fredag.
Fin artikel om personer som trotsar Jönköpings brist på kulturliv.
Förstasidan om små tåg och en bajsrubrik som inte har med min bild att göra.
Slutligen har jag träffat en stark tjej och hennes ettåriga katt Christoffer.
”Jag drömmer om henne på nätterna. Det är så verkligt. Jag drömmer att hon kommer tillbaka. I drömmen så frågar jag var hon varit, varför hon försvann. Men jag får aldrig några svar, det viktiga är att vi är tillsammans igen.”
Elins mamma försvann för åtta år sedan. Man letade efter henne. Länge. Ett halvår senare hittades hon död i Vättern. Hon hade tagit sitt liv. Och Elin får leva med att aldrig få svar på frågan. Frågan.
Fotat för JP.
”Vi som blev kvar” bygger på hennes berättelse. Om livet efter ett självmord, om de som blivit lämnade. Föreställningen har premiär på Spira ikväll, den 6 februari, och även fast jag bara fick förmånen att se början av föreställningen när den visades för pressen i förra veckan så kändes den. I hjärtat.
I mörkret, alldeles intill scenen satt Elin.
Hon berättar att hon är starkare nu. Hon vill dela med sig. Berätta. Hjälpa andra. Efter varje föreställning berättar hon. Har en föreläsning om vad som hände sedan. Om livet som fortsatte, trots vad som hänt.
Drömmer du fortfarande om henne?
”Ja, jag drömde senast inatt.”
I lördags hoppade jag in för JP. Det blev en hektisk dag där jag hann med ett knoppande Kameliaträd, lekande barn på biblioteket, ett fotbollstittande pensionärspar, en trafikolycka, en isbana som inte får spolas av de som bor där och slutligen innebandy i Mullsjö.
Förra gången jag skulle på jobb i Mullsjö körde jag fel. Två gånger. Först på grund av något vägarbete, och den andra gången för att Google Maps trodde att Mullsjö Alpin låg några kilometer helt fel. Men när gps-rösten tvärsäkert sa ”du är framme”, så såg jag bara skog och en smal liten grusväg som ledde ner mot ännu mera skog. Det jobbet löste sig genom att jag hittade reportern en bit bort, eftersom hon också hade kört efter Google Maps absolut tvärsäkra system. Så, det kanske var därför jag var lite nervös inför att försöka hitta till Mullsjö igen. Men det gick som en dans och jag ramlade sedan rätt in i en match som Mullsjö dock förlorade.
Här är några av de bilder jag hann med under dagen. De är från Kameliaträdet, den icke-spolade isen samt förlusten i Mullsjö.
Jag måste bara berätta om detta. Minimagasinet Människor på instagram. Mellan festbilden, matbilden, selfien och fot-mot-hav-bilden dyker berättelserna upp. Tankar från en elvaårig tjej i Västervik, eller från en heroinist i Göteborg som försöker bli drogfri för tredje gången. Snabba men tänkvärda möten uppstår en gång i veckan. Människor. Precis som vi är.
Följ magasinet här: http://instagram.com/manniskor
(Och senare i år kommer även jag att göra något i detta projekt)
Ser att alla som bloggar lägger upp årskrönikor och löften för det nya året. Det är nog bra. Sammanfatta och fundera. Och inse hur fort ett år går, men också hur mycket som hinner ske.
Jag har inte skrivit så mycket alls på länge. Kanske tittar du in här då och då och undrar vad jag gör just nu. Livet tickar framåt.
2013 gav mig så mycket. Hela våren var jag på GP med alla lärdomar, utmaningar och äventyr. En sväng som fotograf för Göteborgsvarvet och en annan för Yeos årskongress. Sommaren fylldes med bröllopsfotograferingar, glädje, kärlek och vackra platser vid havet. Hösten kändes tung. Ny i en stad utan att känna speciellt många. De mörka kvällarna och morgnarna började komma samtidigt som jag kämpade med att hitta ett sätt att leva på detta som är så svårt att leva på. Till slut började det lossna. Jönköpings-Posten svarade på min ansökan och nu hoppar jag in där då och då. I februari har jag bilder med i tidningen Hotellrevyn. Jag tror på 2014. Jag tror att det kan bli ett riktigt bra år.
Avslutar med några uppslag från JP i december.
Och nu i helgen fick jag min första JP-etta:
Deras bröllopsdag var ett enda virrvarr av sol, regn, sol, regn, blåst, regn, sol. Efter vigseln var det bestämt att de skulle åka båt till festlokalen och samtidigt ta några fler porträtt på klipporna innan båtfärden.
Ute på klipporna fanns inget skydd för augustiblåsten som inte kändes varm. De mörka regnmolnen tornade upp sig i horisonten. Men ett ögonblick tittade solen nästan fram bland molnen. Jag var förundrad över hur vacker naturen kan vara. Den här stunden resulterade i en av mina favoritbilder från hela sommaren.
Björlanda kyrka den 3 augusti 2013.
Kajsa Juslin 