Azra

Minnen från folkmordet i Srebrenica

Hon kommer in genom dörren. Liten och späd. Men med en utstrålning av mod och uthållighet. Hon hälsar, hänger av sig sin röda jacka på en krok. Under den har hon en vacker röd blus. Jag tänker att den röda färgen är som en slags symbol för den styrka jag ser hos henne. Att man kan ta bort lager efter lager, och ändå hitta något ännu starkare. Precis som jackan och blusen. Sedan sätter hon sig vid bordet, knäpper händerna och berättar. Sumeja, den unga tolken bredvid oss, förklarar orden. Men berättelsen är lika svår att förstå ändå. Berättelsen om människans onda sida. Om hur vänner och människor man litade på inte längre var vänner. Inte längre gick att lita på. Hur människor fördes bort. För att dödas. Hur hennes egen pappa plågades av människor som varit deras vänner.

När hon berättade hur de tvingade en man att våldta sin egen fyraåriga dotter tårades mina ögon och jag fick svårt att andas. Jag tvingade mig att fortsätta lyssna. När hon berättade om mötet med sin pappa igen efter fyra månader så blev hon själv tvungen att ta en paus. Hon plockade fram en pappersnäsduk ur handväskan på bordet och torkade ögonen som inte ville sluta rinna. En lång paus. Återhämtning. Sedan fortsatte hon att berätta. För att berättelserna om folkmordet i Srebrenica inte får glömmas. Därför berättar hon sin historia om och om igen. I lördags var det tjugo år sedan.

Läs hennes berättelse här.

Thåström

Huskvarna Folkets Park

Läs recensionen i Jönköpingsposten

Sara

Sara har anorexi.

Hon började äta mindre och mindre. Straffade sig själv om hon inte klarade saker. Var tvungen att förbränna varje tugga hon åt. När hon började ljuga – till och med för sig själv – insåg hon att hon behövde hjälp. Hon ville välja livet framför sjukdomen.

Nu började nästa karusell. Hon bollades runt som ett problem. Hamnade i kö. Fick vänta. Och vänta. Till slut, efter fyra månader, fick hon den hjälp hon behövde. Nu är hon försiktigt optimistisk. Hennes vilja är dock stark. Hon vill bli frisk. Och har gett sig sjutton på att bli det.

Jag träffade henne för att ta bilder en snöig dag. Det första som slog mig var hur himla härlig tjej hon var. Glad, social, stark och klok. Jag tror på henne. Mycket.

Artikeln om Sara kan du läsa här

Amy Diamond

”Till dig min älskade, till dig min älskade, till dig som var så självklar! Så fruktansvärt, fruktansvärt självklar.”

”Till dig min älskade, till dig min älskade, till dig som var så självklar! Så fruktansvärt, fruktansvärt självklar.”  Malins ord till sitt ofödda barn griper tag i mig när jag läser raderna.

Tidigare i höstas åkte jag några rundor till Göteborg och lärde känna Malin. Malin fick cancer förra sommaren och hennes besök på Sahlgrenska har varit många. Under året har hon behandlats. Opererats och gått på cellgifter. Kämpat. Hon har tappat håret och opererat bort livmodern och med den förmågan att någonsin få egna, biologiska barn. Under hela sin sjukdomstid har hon haft mycket kontakt med sin syster och hennes dotter. Systerdottern som föddes nästan samtidigt som Malin fick sitt cancerbesked. De kramas. Leker. Skrattar. Och samtidigt kämpar Malin med att komma över att hon aldrig någonsin kommer att få ett eget barn, med hennes leende eller med hennes ögon.

Jobbet var för Ung Cancer, och berättelsen om Malin kan du läsa här.

 

Maria hjärta Peter

.

”Jag har ett kohuvud. De böjer ner huvudet och kör. De är envisa, och det är jag med.”
Kent fick stroke för åtta år sedan. Jag intervjuade honom nyligen och berättelsen kan du läsa här:
http://instagram.com/p/tZ8mLLuU9B/?modal=true

 

nu är juli här – glad sommar!

 

Hur mycket kan man spara sig ur en kris?

Förra året gjorde jag min praktik på GP. Det var en otroligt lärorik tid för mig och jag är väldigt tacksam över allt jag fått med mig därifrån. Men de gamla goda tiderna var förbi för längesen. Framtiden såg mörk ut. Oron för jobben och journalistikens utveckling i framtiden låg som en skugga. Tung och mörk.

Innan midsommar kom det (igen, och säkert inte för sista gången). 60 journalister ska bort från Stampen läser jag i tidningen Journalisten. 40 av dem från GP. Fotograferna på GP ska bli hälften så många. Hälften.
Och efter detta sparpaket så har 40 procent av journalisterna försvunnit från tidningen på bara tre år.
Organisationen ska slimmas som det så fint heter. Materialet ska göras så att det kan publiceras i flera tidningar. Del 2 i alla tidningar kommer att vara ”i huvudsak gemensamt material men med lokala sidor på sport och kultur”.
Vad blir kvar? Hur ska man kunna skapa något värdefullt till de trogna som läser tidningen på papper, och framför allt till de som läser tidningarna på webben, det som alla verkar så överens om är framtidens väg att gå. Vill man läsa och/eller betala för en tidning som försämras på grund av stress och mindre resurser?

Och enligt Journalisten så har ägarna fortsatt att ta ut stora belopp i utdelning. Jag förstår att folk är arga.

Utanför hörs dova ljud från åska. Inne flyter musik ur lånad högtalare.
Lånad.
Och åskan är här.