e330

citronsyra01

Förra veckan träffade jag familjen Glans för uppdrag för GP. Jag skulle bara ta några foton men blev kvar väldigt länge och pratade om citronsyra och allergier. Thilda hade haft utslag hela sitt liv, men läkarna hittade inte vad det var. Men när familjen, efter att ha hört talas om citronsyra, testade att välja bort ämnet ur kosten blev hon symptomfri på bara några veckor. Först då gjorde de ett pricktest där hon testade allergi mot svartmögel. Det gav kraftiga utslag. Och citronsyra framställs bland annat från just svartmögel. Men däremot kan inte läkarna säga att hon är allergisk mot citronsyra, eftersom man vid allergier reagerar på proteiner. Och citronsyra är inte något protein. Det saknas vetenskapligt stöd för att svartmögelrester skulle finnas med i slutprodukten, eller att citronsyra i sig skulle ge upphov till allergier. Däremot pågår just nu en omfattande utredning inom EU vad gäller tillsatser i maten. Citronsyra har man inte hunnit testa ännu.
Men Thilda, och flera med henne, verkar må väldigt mycket bättre av att välja bort citronsyra från maten.

Såhär blev det i tidningen.

gp1 gp2

Azra

Minnen från folkmordet i Srebrenica

Azra

Hon kommer in genom dörren. Liten och späd. Men med en utstrålning av mod och uthållighet. Hon hälsar, hänger av sig sin röda jacka på en krok. Under den har hon en vacker röd blus. Jag tänker att den röda färgen är som en slags symbol för den styrka jag ser hos henne. Att man kan ta bort lager efter lager, och ändå hitta något ännu starkare. Precis som jackan och blusen. Sedan sätter hon sig vid bordet, knäpper händerna och berättar. Sumeja, den unga tolken bredvid oss, förklarar orden. Men berättelsen är lika svår att förstå ändå. Berättelsen om människans onda sida. Om hur vänner och människor man litade på inte längre var vänner. Inte längre gick att lita på. Hur människor fördes bort. För att dödas. Hur hennes egen pappa plågades av människor som varit deras vänner.

När hon berättade hur de tvingade en man att våldta sin egen fyraåriga dotter tårades mina ögon och jag fick svårt att andas. Jag tvingade mig att fortsätta lyssna. När hon berättade om mötet med sin pappa igen efter fyra månader så blev hon själv tvungen att ta en paus. Hon plockade fram en pappersnäsduk ur handväskan på bordet och torkade ögonen som inte ville sluta rinna. En lång paus. Återhämtning. Sedan fortsatte hon att berätta. För att berättelserna om folkmordet i Srebrenica inte får glömmas. Därför berättar hon sin historia om och om igen. I lördags var det tjugo år sedan.

Läs hennes berättelse här.

azra2

Sara

sara2sara_nära

Sara har anorexi.

Hon började äta mindre och mindre. Straffade sig själv om hon inte klarade saker. Var tvungen att förbränna varje tugga hon åt. När hon började ljuga – till och med för sig själv – insåg hon att hon behövde hjälp. Hon ville välja livet framför sjukdomen.

Nu började nästa karusell. Hon bollades runt som ett problem. Hamnade i kö. Fick vänta. Och vänta. Till slut, efter fyra månader, fick hon den hjälp hon behövde. Nu är hon försiktigt optimistisk. Hennes vilja är dock stark. Hon vill bli frisk. Och har gett sig sjutton på att bli det.

Jag träffade henne för att ta bilder en snöig dag. Det första som slog mig var hur himla härlig tjej hon var. Glad, social, stark och klok. Jag tror på henne. Mycket.

Artikeln om Sara kan du läsa här