Minnen från folkmordet i Srebrenica
Hon kommer in genom dörren. Liten och späd. Men med en utstrålning av mod och uthållighet. Hon hälsar, hänger av sig sin röda jacka på en krok. Under den har hon en vacker röd blus. Jag tänker att den röda färgen är som en slags symbol för den styrka jag ser hos henne. Att man kan ta bort lager efter lager, och ändå hitta något ännu starkare. Precis som jackan och blusen. Sedan sätter hon sig vid bordet, knäpper händerna och berättar. Sumeja, den unga tolken bredvid oss, förklarar orden. Men berättelsen är lika svår att förstå ändå. Berättelsen om människans onda sida. Om hur vänner och människor man litade på inte längre var vänner. Inte längre gick att lita på. Hur människor fördes bort. För att dödas. Hur hennes egen pappa plågades av människor som varit deras vänner.
När hon berättade hur de tvingade en man att våldta sin egen fyraåriga dotter tårades mina ögon och jag fick svårt att andas. Jag tvingade mig att fortsätta lyssna. När hon berättade om mötet med sin pappa igen efter fyra månader så blev hon själv tvungen att ta en paus. Hon plockade fram en pappersnäsduk ur handväskan på bordet och torkade ögonen som inte ville sluta rinna. En lång paus. Återhämtning. Sedan fortsatte hon att berätta. För att berättelserna om folkmordet i Srebrenica inte får glömmas. Därför berättar hon sin historia om och om igen. I lördags var det tjugo år sedan.
Kajsa Juslin 