Julia föddes utan ögon

Julia Lindahls medfödda synskada har inte hindrat henne från att leva ett aktivt liv. Hon har tävlat på elitnivå i racketsporten showdown, rest till Nepal för att engagera sig i en musikskola för synskadade och läst masterexamen i humanekologi i Lund.

Mötet med Julia var inspirerande och vi pratade om allt från hur man uppfattar världen som blind till att hela tiden sträva efter att utmana sig själv.

Det är nu några veckor sedan artikeln om Julia publicerades i JP, men jag har glömt blogga, så därför lägger jag upp det här inlägget med länken nu. Det är jag som både har skrivit, fotograferat och filmat.

Berättelsen om Julia kan du läsa här
Titta gärna på TV-klippet också.


Julia tillsammans med pojkvännen Julio.

Annonser

Mattias Vinsa

Mattias Vinsa fick sjukdomen Lhon för tre år sedan. Det är en ärftlig sjukdom som drabbar synnerven och gör att personen tappar en stor del av seendet. Idag är synen nere på 1 procent. Filmen är min tolkning av livet med synskada. Den är skapad inom kursen Filmisk gestaltning, som jag läste på Akademin Valand ht 2016.

Magnus Sundberg

Under våren har jag läst en kurs i journalistik och tog då chansen att intervjua Magnus Sundberg om bildjournalistik. Han var fotograf på GP när jag gjorde min praktik där. Idag är han redaktör för sitt eget magasin.

Jag intervjuade honom innan han åkte till Istanbul för att göra det nummer som precis kommit ut.
Personporträttet bjuder jag på här:

_DSC1932

”JAG TROR PÅ EN RENÄSSANS INOM BILDJOURNALISTIKEN”

Magnus Sundberg jobbade som bildjournalist på Göteborgs-Posten i 27 år. Han var med på 90-talet när tidningen satsade på bild, men också när bildredaktionen minskade. Idag är han redaktör på sitt eget magasin Eyewitness.

Magnus möter upp mig med en kram och en grönrutig skjorta och lotsar mig genom bakgården in till hans kontor i frilanskollektivet på Norra Hamngatan. Fönstret vetter mot innergården och hyllorna är fyllda med böcker. Mest fotoböcker. Och på väggen ovanför datorn sitter två förstasidor av Eyewitness inramade. Tidningen startade han upp i höstas. Bilden är drivande för berättelsen medan texten blir ett stöd.

– Men det bästa är när text och bild samspelar, säger Magnus. Texten kan förklara sammanhanget och båda kan förmedla känslor. Men en bild är också universell. Den talar direkt till hjärtat oavsett språk.

Han berättar om sina syriska vänner som kände igen sig när de såg hans bilder från Ungern. Bilder som togs när de stängde gränsen i höstas. Vännerna hade rest samma väg och blev berörda av bilderna, som de läste utan att kunna språket.

Inflation i porträtt
Magnus förklarar att han vill vara med och berätta det som händer, när det händer. Han vill inte tillrättalägga verkligheten. Och om man fotograferar porträtt så ska det vara tydligt att man haft en dialog med personen.

– Jag gillar porträtt, men jag tycker att det börjar gå inflation i dem, säger han. I alla magasin ska man berätta en historia genom ett ansikte.

Han menar att man inte utnyttjar bildens styrka att berätta ett skeende då och beskriver en tidningshylla där man ser porträtt överallt. På omslaget är det porträtt och insidan har porträtt i miljö.

– Jag saknar de levande bilderna och det vill jag ha i det här magasinet.

_DSC1978

Jerusalem ur ett palestinskt perspektiv
Hittills har det kommit ut två nummer av tidningen och snart går färden till Istanbul för att göra nummer tre. Vi bläddrar i det senaste numret som känns strävt mot handen och doftar nytryckt papper. Stora foton fyller uppslagen. Berättande bilder från en vardag i Jerusalem.

Där finns mamman som med koranen i handen vattnar vårdträdet vid sin sons grav på hans artonårsdag som han inte fick uppleva. Där finns de unga killarna som tränar parkour intill stentrapporna vid Damaskusporten. Där finns beväpnad polis. Vardag. Och så bilder på muren och en länk till ett bildspel på webben med ännu fler bilder från muren.

”Rent kommersiellt är det här det sämsta man kan göra”

– Rent kommersiellt är det här det sämsta man kan göra, säger Magnus. Ett nummer om Jerusalem ur ett palestinskt perspektiv. Det är en konflikt som folk är trötta på och har segmenterade åsikter om.

Varför gjorde du det?

– När jag jobbade på GP gjorde jag en utställning om muren som byggdes runt Västbanken. De skrev om mig och utställningen i GP, men inget om muren. De hade bara ett israeliskt perspektiv, men det är inte journalistik för mig. Man måste ha med olika sidor. Så jag ser det här lite som en skyldighet.

En skyldighet. Han återkommer till det en stund senare.

– Om man är duktig på att skriva och det begås brott mot mänskliga rättigheter i Sverige eller utomlands, då är det banne mig ens skyldighet att rapportera om det. Det finns frågor här i Sverige också som känns kusliga.

Magnus berättar att i början av året gick han på Kungsgatan och möttes av nazister som delade ut flygblad. Det finns även frågor inom religion som skrämmer honom. Eller när svaga grupper sätts mot varandra.

– Det är jätteviktigt att belysa sådant, säger han.

_DSC1962

Bildredaktion i förändring
Magnus tittar ut genom fönstret. Det lite ojämna fönsterglaset reflekteras över en bild av Nelson Mandela, utskriven på skrivarpapper och uppsatt på ett kassaskåp. Bilden är tagen när han var utsänd för att bevaka Göran Persson under ett besök i Sydafrika. Statsministern skulle sälja krigsplan och passade, som så många andra ledare, på att besöka Mandela.

De 27 åren på GP präglades av utlandsresor. Bildredaktionen hade över trettio medarbetare och varje vecka var det minst två fotografer på utlandsuppdrag. Magnus var i Rumänien över tio gånger och kunde på så vis skildra ett land i förändring.

På 2000-talet blev tidningens ekonomi allt sämre. Likaså stämningen och framtidstron. Magnus vill inte prata så mycket om den sista tiden på GP. Han vill blicka framåt, mot det han kan påverka. I slutet kände han sig mer som ett redskap och 2014 tog han beslutet att ta avgångsvederlaget och gå. I dag finns bara en fotograf kvar på GP.

Vad har bilden för roll i dagens journalistik?

– Att få en känsla av att så här såg det verkligen ut. Om man tar terrorattacken till exempel så får man inte dimensionen fullt ut förrän man ser bilderna. Sen måste man sätta in dem i ett sammanhang också. Då blir det bildjournalistik.

Samtidigt har han märkt att det finns redaktörer som inte kan läsa bild. Han berättar att han fått förklara bilder, vad bilderna berättar, och att redaktören ibland förstår först när de fått den förklarad i ord. Han kallar det bildblindhet. Att en del blockerar och inte förstår innebörden av bilden. Ungefär som att läsa en text och inte se alla bokstäverna.

Som dyslexi?

– Ja, precis. Det ser man ju på en del chefredaktörer som försvarar neddragningar genom att ta bort fotografer och bildredaktörer. De måste ju ha ett sådant problem.

”Reklamen har fattat det för länge sedan. Där söker de den ”äkta bilden”. Ungdomar har också fattat, de använder Instagram för att beskriva känslor.”

Den äkta bilden
Samtidigt tror han på en renässans inom bildjournalistiken och menar att kunskapen kring bild är större än någonsin.

– Reklamen har fattat det för länge sedan, säger han. Där söker de den ”äkta bilden”. Ungdomar har också fattat, de använder Instagram för att beskriva känslor. De dokumenterar verkligheten. Människor söker det som är äkta.

Magnus ler. Trots att jag bestämt mig för att göra som Magnus gjorde i Jerusalem, att inte fotografera det där uppställda porträttet, ber jag honom att få ta ett sådant innan jag går. Då ler han. Rätar på ryggen och lutar sig en aning framåt. Sätter sig tillrätta.

I datorn upptäckte jag att den första bilden jag tog, den som jag tog i farten när vi pratade, var den som kändes mest genuin.

 


”Magnus är envis, målinriktad och vet vart han vill. Samtidigt bygger han förtroende och är noga med att ta bilder som inte kränker någon. Han är journalist, men först och främst är han människa.”
Joakim Roos, vän och kollega till Magnus Sundberg

 

Nattarbete

Bring-12

De jobbar fem nätter i veckan. Vi var där för att ta reda på hur det är.

På terminalen i Torsvik åker en truck in i en lastbil. Plockar upp en trall med lådor och placerar den på golvet tillsammans med andra kartonger. En annan person står med en registreringsmanick och prickar av. En bit bort åker paket runt på ett band. ”68 – Kristinehamn”, ”30 – Halmstad”, ”46 – Uddevalla”. Postnumren står vid varje port och vid bandet. De lär man sig med tiden. Och arbetarna vet precis vad de måste göra för att hinna klart innan paketen ska iväg.

Utanför var det mörkt, kallt och snöigt denna natt i mars.

Bring-03 Bring-06 Bring-07Bring-092

Fotat för Sekotidningen.

Han lever med cancer

dragare

När Rolf Eriksson sökte vård för ryggsmärtor fick han beskedet att han drabbats av prostatacancer. Och den var långt gången.
När han sedan frågade läkaren hur länge de tror att han kan få fortsätta vara med blev svaret: Femtio procents chans att du lever i fem år.

Rolf sitter i soffan och hunden Alice har lagt sig på favoritstället på ryggstödet intill honom. Utanför smattrar regnet mot rutan. Sirenerna från en ambulans hörs på avstånd. Rolf berättar att han sett på röntgenplåten hur cancern spridit sig. Metastaserna sitter i ryggen, i revbenen, låret, nacken och axeln. Enligt läkarna finns det ingen behandling, det man kan göra är att försöka bromsa förloppet.

— Vad gör man? Man blir döledsen, säger Rolf.

Han tystnar.

— Men man visste ju vad man hade att rätta sig efter, fortsätter han sedan.

Läs fortsättningen av min artikel i JP här
(Plusmedlemskapet är gratis)

porträttbild2 bild1bild3

Azra

Minnen från folkmordet i Srebrenica

Azra

Hon kommer in genom dörren. Liten och späd. Men med en utstrålning av mod och uthållighet. Hon hälsar, hänger av sig sin röda jacka på en krok. Under den har hon en vacker röd blus. Jag tänker att den röda färgen är som en slags symbol för den styrka jag ser hos henne. Att man kan ta bort lager efter lager, och ändå hitta något ännu starkare. Precis som jackan och blusen. Sedan sätter hon sig vid bordet, knäpper händerna och berättar. Sumeja, den unga tolken bredvid oss, förklarar orden. Men berättelsen är lika svår att förstå ändå. Berättelsen om människans onda sida. Om hur vänner och människor man litade på inte längre var vänner. Inte längre gick att lita på. Hur människor fördes bort. För att dödas. Hur hennes egen pappa plågades av människor som varit deras vänner.

När hon berättade hur de tvingade en man att våldta sin egen fyraåriga dotter tårades mina ögon och jag fick svårt att andas. Jag tvingade mig att fortsätta lyssna. När hon berättade om mötet med sin pappa igen efter fyra månader så blev hon själv tvungen att ta en paus. Hon plockade fram en pappersnäsduk ur handväskan på bordet och torkade ögonen som inte ville sluta rinna. En lång paus. Återhämtning. Sedan fortsatte hon att berätta. För att berättelserna om folkmordet i Srebrenica inte får glömmas. Därför berättar hon sin historia om och om igen. I lördags var det tjugo år sedan.

Läs hennes berättelse här.

azra2