Art as a part

På lördag bidrar jag med två bilder till försäljning på Art as a part. Omkring 60 lokala konstnärer är med och alla pengar går till Erikshjälpen! Kom till Lantmätargränd 4 klockan 11-16 på lördag.

Mattias Vinsa

Mattias Vinsa fick sjukdomen Lhon för tre år sedan. Det är en ärftlig sjukdom som drabbar synnerven och gör att personen tappar en stor del av seendet. Idag är synen nere på 1 procent. Filmen är min tolkning av livet med synskada. Den är skapad inom kursen Filmisk gestaltning, som jag läste på Akademin Valand ht 2016.

Nattarbete

De jobbar fem nätter i veckan. Vi var där för att ta reda på hur det är.

På terminalen i Torsvik åker en truck in i en lastbil. Plockar upp en trall med lådor och placerar den på golvet tillsammans med andra kartonger. En annan person står med en registreringsmanick och prickar av. En bit bort åker paket runt på ett band. ”68 – Kristinehamn”, ”30 – Halmstad”, ”46 – Uddevalla”. Postnumren står vid varje port och vid bandet. De lär man sig med tiden. Och arbetarna vet precis vad de måste göra för att hinna klart innan paketen ska iväg.

Utanför var det mörkt, kallt och snöigt denna natt i mars.

Fotat för Sekotidningen.

Han lever med cancer

När Rolf Eriksson sökte vård för ryggsmärtor fick han beskedet att han drabbats av prostatacancer. Och den var långt gången.
När han sedan frågade läkaren hur länge de tror att han kan få fortsätta vara med blev svaret: Femtio procents chans att du lever i fem år.

Rolf sitter i soffan och hunden Alice har lagt sig på favoritstället på ryggstödet intill honom. Utanför smattrar regnet mot rutan. Sirenerna från en ambulans hörs på avstånd. Rolf berättar att han sett på röntgenplåten hur cancern spridit sig. Metastaserna sitter i ryggen, i revbenen, låret, nacken och axeln. Enligt läkarna finns det ingen behandling, det man kan göra är att försöka bromsa förloppet.

— Vad gör man? Man blir döledsen, säger Rolf.

Han tystnar.

— Men man visste ju vad man hade att rätta sig efter, fortsätter han sedan.

…

Läs fortsättningen av min artikel i JP här
(Plusmedlemskapet är gratis)

snö

e330

Förra veckan träffade jag familjen Glans för uppdrag för GP. Jag skulle bara ta några foton men blev kvar väldigt länge och pratade om citronsyra och allergier. Thilda hade haft utslag hela sitt liv, men läkarna hittade inte vad det var. Men när familjen, efter att ha hört talas om citronsyra, testade att välja bort ämnet ur kosten blev hon symptomfri på bara några veckor. Först då gjorde de ett pricktest där hon testade allergi mot svartmögel. Det gav kraftiga utslag. Och citronsyra framställs bland annat från just svartmögel. Men däremot kan inte läkarna säga att hon är allergisk mot citronsyra, eftersom man vid allergier reagerar på proteiner. Och citronsyra är inte något protein. Det saknas vetenskapligt stöd för att svartmögelrester skulle finnas med i slutprodukten, eller att citronsyra i sig skulle ge upphov till allergier. Däremot pågår just nu en omfattande utredning inom EU vad gäller tillsatser i maten. Citronsyra har man inte hunnit testa ännu.
Men Thilda, och flera med henne, verkar må väldigt mycket bättre av att välja bort citronsyra från maten.

Såhär blev det i tidningen.

Efter sommarbetet

Azra

Minnen från folkmordet i Srebrenica

Hon kommer in genom dörren. Liten och späd. Men med en utstrålning av mod och uthållighet. Hon hälsar, hänger av sig sin röda jacka på en krok. Under den har hon en vacker röd blus. Jag tänker att den röda färgen är som en slags symbol för den styrka jag ser hos henne. Att man kan ta bort lager efter lager, och ändå hitta något ännu starkare. Precis som jackan och blusen. Sedan sätter hon sig vid bordet, knäpper händerna och berättar. Sumeja, den unga tolken bredvid oss, förklarar orden. Men berättelsen är lika svår att förstå ändå. Berättelsen om människans onda sida. Om hur vänner och människor man litade på inte längre var vänner. Inte längre gick att lita på. Hur människor fördes bort. För att dödas. Hur hennes egen pappa plågades av människor som varit deras vänner.

När hon berättade hur de tvingade en man att våldta sin egen fyraåriga dotter tårades mina ögon och jag fick svårt att andas. Jag tvingade mig att fortsätta lyssna. När hon berättade om mötet med sin pappa igen efter fyra månader så blev hon själv tvungen att ta en paus. Hon plockade fram en pappersnäsduk ur handväskan på bordet och torkade ögonen som inte ville sluta rinna. En lång paus. Återhämtning. Sedan fortsatte hon att berätta. För att berättelserna om folkmordet i Srebrenica inte får glömmas. Därför berättar hon sin historia om och om igen. I lördags var det tjugo år sedan.

Läs hennes berättelse här.

Thåström

Huskvarna Folkets Park

Läs recensionen i Jönköpingsposten

Sara

Sara har anorexi.

Hon började äta mindre och mindre. Straffade sig själv om hon inte klarade saker. Var tvungen att förbränna varje tugga hon åt. När hon började ljuga – till och med för sig själv – insåg hon att hon behövde hjälp. Hon ville välja livet framför sjukdomen.

Nu började nästa karusell. Hon bollades runt som ett problem. Hamnade i kö. Fick vänta. Och vänta. Till slut, efter fyra månader, fick hon den hjälp hon behövde. Nu är hon försiktigt optimistisk. Hennes vilja är dock stark. Hon vill bli frisk. Och har gett sig sjutton på att bli det.

Jag träffade henne för att ta bilder en snöig dag. Det första som slog mig var hur himla härlig tjej hon var. Glad, social, stark och klok. Jag tror på henne. Mycket.

Artikeln om Sara kan du läsa här