Julia föddes utan ögon

Julia Lindahls medfödda synskada har inte hindrat henne från att leva ett aktivt liv. Hon har tävlat på elitnivå i racketsporten showdown, rest till Nepal för att engagera sig i en musikskola för synskadade och läst masterexamen i humanekologi i Lund.

Mötet med Julia var inspirerande och vi pratade om allt från hur man uppfattar världen som blind till att hela tiden sträva efter att utmana sig själv.

Det är nu några veckor sedan artikeln om Julia publicerades i JP, men jag har glömt blogga, så därför lägger jag upp det här inlägget med länken nu. Det är jag som både har skrivit, fotograferat och filmat.

Berättelsen om Julia kan du läsa här
Titta gärna på TV-klippet också.


Julia tillsammans med pojkvännen Julio.

Annonser

Han lever med cancer

dragare

När Rolf Eriksson sökte vård för ryggsmärtor fick han beskedet att han drabbats av prostatacancer. Och den var långt gången.
När han sedan frågade läkaren hur länge de tror att han kan få fortsätta vara med blev svaret: Femtio procents chans att du lever i fem år.

Rolf sitter i soffan och hunden Alice har lagt sig på favoritstället på ryggstödet intill honom. Utanför smattrar regnet mot rutan. Sirenerna från en ambulans hörs på avstånd. Rolf berättar att han sett på röntgenplåten hur cancern spridit sig. Metastaserna sitter i ryggen, i revbenen, låret, nacken och axeln. Enligt läkarna finns det ingen behandling, det man kan göra är att försöka bromsa förloppet.

— Vad gör man? Man blir döledsen, säger Rolf.

Han tystnar.

— Men man visste ju vad man hade att rätta sig efter, fortsätter han sedan.

Läs fortsättningen av min artikel i JP här
(Plusmedlemskapet är gratis)

porträttbild2 bild1bild3

Azra

Minnen från folkmordet i Srebrenica

Azra

Hon kommer in genom dörren. Liten och späd. Men med en utstrålning av mod och uthållighet. Hon hälsar, hänger av sig sin röda jacka på en krok. Under den har hon en vacker röd blus. Jag tänker att den röda färgen är som en slags symbol för den styrka jag ser hos henne. Att man kan ta bort lager efter lager, och ändå hitta något ännu starkare. Precis som jackan och blusen. Sedan sätter hon sig vid bordet, knäpper händerna och berättar. Sumeja, den unga tolken bredvid oss, förklarar orden. Men berättelsen är lika svår att förstå ändå. Berättelsen om människans onda sida. Om hur vänner och människor man litade på inte längre var vänner. Inte längre gick att lita på. Hur människor fördes bort. För att dödas. Hur hennes egen pappa plågades av människor som varit deras vänner.

När hon berättade hur de tvingade en man att våldta sin egen fyraåriga dotter tårades mina ögon och jag fick svårt att andas. Jag tvingade mig att fortsätta lyssna. När hon berättade om mötet med sin pappa igen efter fyra månader så blev hon själv tvungen att ta en paus. Hon plockade fram en pappersnäsduk ur handväskan på bordet och torkade ögonen som inte ville sluta rinna. En lång paus. Återhämtning. Sedan fortsatte hon att berätta. För att berättelserna om folkmordet i Srebrenica inte får glömmas. Därför berättar hon sin historia om och om igen. I lördags var det tjugo år sedan.

Läs hennes berättelse här.

azra2