Han lever med cancer

dragare

När Rolf Eriksson sökte vård för ryggsmärtor fick han beskedet att han drabbats av prostatacancer. Och den var långt gången.
När han sedan frågade läkaren hur länge de tror att han kan få fortsätta vara med blev svaret: Femtio procents chans att du lever i fem år.

Rolf sitter i soffan och hunden Alice har lagt sig på favoritstället på ryggstödet intill honom. Utanför smattrar regnet mot rutan. Sirenerna från en ambulans hörs på avstånd. Rolf berättar att han sett på röntgenplåten hur cancern spridit sig. Metastaserna sitter i ryggen, i revbenen, låret, nacken och axeln. Enligt läkarna finns det ingen behandling, det man kan göra är att försöka bromsa förloppet.

— Vad gör man? Man blir döledsen, säger Rolf.

Han tystnar.

— Men man visste ju vad man hade att rätta sig efter, fortsätter han sedan.

Läs fortsättningen av min artikel i JP här
(Plusmedlemskapet är gratis)

porträttbild2 bild1bild3

Annonser

”Till dig min älskade, till dig min älskade, till dig som var så självklar! Så fruktansvärt, fruktansvärt självklar.”

malinmalin2malin4malin3

”Till dig min älskade, till dig min älskade, till dig som var så självklar! Så fruktansvärt, fruktansvärt självklar.”  Malins ord till sitt ofödda barn griper tag i mig när jag läser raderna.

Tidigare i höstas åkte jag några rundor till Göteborg och lärde känna Malin. Malin fick cancer förra sommaren och hennes besök på Sahlgrenska har varit många. Under året har hon behandlats. Opererats och gått på cellgifter. Kämpat. Hon har tappat håret och opererat bort livmodern och med den förmågan att någonsin få egna, biologiska barn. Under hela sin sjukdomstid har hon haft mycket kontakt med sin syster och hennes dotter. Systerdottern som föddes nästan samtidigt som Malin fick sitt cancerbesked. De kramas. Leker. Skrattar. Och samtidigt kämpar Malin med att komma över att hon aldrig någonsin kommer att få ett eget barn, med hennes leende eller med hennes ögon.

Jobbet var för Ung Cancer, och berättelsen om Malin kan du läsa här.